Förra hösten gjorde min man något av det bästa. Han byggde mig en egen skrivarlya. Ett rum som är bara mitt och som jag kan lämna precis så som jag vill hitta det nästa dag. Min skrivarlya ligger tio meter från huset och har en egen nyckel.
Jag har inte världens bästa förmåga att stänga omvärlden ute. Jag kan inte sitta i soffan med min dator utan att snappa upp, och lägga mig i, sådant som händer omkring mig. Jag hör någon rota i skafferiet, ”müsslin har jag hällt över i glasskålen som står på bänken”. Min son lägger ifrån sig pennan på det där speciella sättet, ”hit med matteboken får jag kolla om jag kan hjälpa dig med mattetalet”. Jag läser av familjen, styr och föser för att så få konflikter och gnag som möjligt ska uppstå. På gott och ont. För mig och för familjen. Jag kan vara påträngande och för egen del får jag svårt att koncentrera mig på att skriva. Steget till att titta på en okomplicerad tv-serie istället för att skriva på det som ska bli en bok är kort. Det är svårt att komma in i ”djupskrivandet” om jag vet att jag ständigt kommer avbryta mina tankar med det som händer runt omkring. Jag kommer inte ner i skrivmood helt enkelt.
Skrivarlyan har gjort hela skillnaden. Häromdagen fick jag tillbaka ett lektörsutlåtande på ett råmanus med bra och konstruktiv feedback från Leffe Grimwalker på Skrivsidan. Nu ska jag tillbaka ner i manuset och rota runt i ett par veckor. Känslor ska förstärkas och jag ska gräva i psyken.
Visst är det något märkligt med en skrivarlya? Jag kan skriva precis var som helst, även på en flygplats med fullt av folk omkring mig. Men jag skriver som allra bäst i min skrivarlya. När jag kliver in är kommer orden, jag behöver inte anstränga mig. De griper tag och kräver att få komma in i datorn, ut på pappret.
Jag är lycklig som har en egen skrivarlya, nu tillhör du också de lyckliga få. Njut!
Och skriv på!
Kram Kim
Tack för pepp! Jag älskar mitt krypin 🙂
Kram Pernilla