Att fylla sitt inre tomrum

Vad är det som gör att vi så djupt kan sörja en människa vi aldrig känt? På riktigt sörja. Jag menar inte tycka att det är lite trist, utan sörja på det där sättet så att livet förlorar lite mening.

Blev tydligt när Hasse Carlsson dog

När Hasse Carlsson i Noice dog 2002 fylldes nätet av sorgsna kvinnor i min egen ålder (då runt 35). Många av dem hade aldrig träffat Hasse ändå upplevde de en sorg som de fick svårt att hanterar. Berättelser dök upp om kvinnor vars äkta män inte förstod deras nedstämdhet, detsamma gällde deras släkt och vänner. Ändå var deras sorg var äkta. Hur kunde de bli närapå deprimerade för att Hasse dog? De kände honom inte ens.

Ringde upp en psykolog

När man är i tonåren handlar mycket om att hitta sig själv och skapa sig en identitet. Det där är inte lätt. Många tar hjälp av yttre attribut. Det kan handla om att man håller stenhårt på ett lag. “Jempa, den där djurgårdaren du vet?” Vet alla vem den där djurgårdaren är har Jempa fått hjälp av Djurgården att skapa sig en identitet. Hon är inte längre bara Jempa, utan också djurgårdaren. Hon har blivit större än “bara sig själv” och kan på det här sättet få lättare att umgås i grupp och träffa nya människor. Detsamma kan gälla för idoler. Och det var här jag snubblade över fenomenet då för femton år sedan.

Jag var hon “som gillar Hasse Carlsson i Noice” 

Jag kände Hasse så förstås kände jag sorg. Men att den blev så stor och tung? Jag hade inte träffat honom på tio år…

Med tanke att skriva en artikel om dessa kvinnor (och kanske också lite för att bättre förstå min egen nedstämdhet) ringde jag upp en psykolog som förklarade det där om att man fyller hålrummet inom sig med någonting man kan, eller vill, identifiera sig med i tonåren. När det kommer till Hasse och Noice, har nog många av oss kvinnor som kände, och kanske fortfarande känner, extrem sorg varit den där “som är galen i Hasse Carlsson i Noice”.

Jag blev hon “som varit ihop med Hasse Carlsson i Noice”

Psykologen berättade vidare att man sedan kanske växer ifrån den där idolen utan att laga hålet som han eller hon fyllt. Istället kommer vuxenlivet med alla krav och måsten. Vi lyssnar inte på det igentäppta hålet för vi ska plugga, jobba, skaffa hus, man, fru, barn, eller vad man nu sysslar med för viktiga vuxengrejer. Det är få som tar tag i hålet som man fyllt med vad det nu var under tonåren. Fyllningen ligger kvar medan vi lever våra liv.

Då händer det obegripliga

Det man fyllt hålet med försvinner. Pluggen dras ut. Det kan handla om att laget man förknippat sig med åker ur serien eller att Hasse dör. Psykologen förklarade att om det där man lyckats täppa igen sitt inre hål med försvinner så kan det bli besvärligt och man kan hamna i en mindre depression.

Idag är jag hon “som skriver om Hasse Carlsson i Noice”

Så det är helt normalt i tider då en efter en av våra hjältar försvinner att känna sig lite deppig.

Idag är jag “hon som skriver en bok om Hasse Carlsson i Noice”. Bland annat. Jag är också “hon som fick ett överraskningsbarnbarn” (se tidigare inlägg), “hon som är redaktör på SVT”, “hon som dansat balett på Operan” och så vidare. Jag har precis som alla en massa roller jag identifierar mig med. Olika roller för olika sammanhang.

Foto: Den stora bilden på Hasse och mig är fotad av fotograf Peter Knutsson. I

7 kommentarer till “Att fylla sitt inre tomrum”

  1. Jimmy DAnielsson Glantz

    Hej!
    Mycket nyfiken på hur det går med din bok? SOm jag alltid har sagt så är historien om Hasse allt för bortglömd i dagens musiksverige, även Freddie Hansson förtjänar mer uppmärksamhet.

    1. Hej Jimmy! Jag håller på med en sista genomgång av manuset innan jag skickar in det till förlag. Sedan gäller det att de nappar😊. Håller med dig om att det saknas en del i musikhistorien…

        1. Hej,
          har skickat till tre förlag och väntar fortfarande på svar. Men får jag nej skickar jag vidare till fler förlag. Får jag inget napp snart kommer jag satsa på egenutgivning. Tack för att du hör av dig och frågar. Man sitter lite som i ett vakuum när man skickat iväg ett manus och jobbar i en annan bransch än “bok- eller författarbranschen”. Har du tips eller förlagskompisar hör gärna av dig 🙂
          //Pernilla

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *